Jag sa upp mig!

Ibland inser jag att jag inte är någon superwoman. Det är bara en vision av någon jag skulle vilja vara. Men speciellt i dag har min dag vart lite si så där. Jobbade på dagen, kom hem, katt jä...smet, letade, sket i att fortsätta letta. Orkeslös och trött så in i vassen. Gjorde pannkaka, höll på att förstöra halva Kevins liv eftersom vi inte hade grädde hemma. Sen när han inte fick ha socker på pannkakorna så förstörde jag den resterande halvan. Totalkaos bröt ut och det slutade att jag sa upp mig som mamma.

Gick ut och satt mig på trappen och surade och Jimmy fick sopa upp bråket över den obefintliga grädden. Nej men ärligt är så himla trött på att ingen mat duger åt den äldre herren. Det är alltid nått som är fel, nått som är äckligt och det börjar oftast med...jag tycker inte om de,,,,Hur kul är det? Jack han äter allt, utan klagomål. Ja ja, jag har återgått i tjänst nu iaf så på det planet är problemet löst.

Nej nån superwoman har man inte vart i dag. Just nu ligger jag i sängen och försöker hålla mig vaken för att se på grays sen kommer jag ligga utslagen här...Och inte f-n kommer det vara som en utslagen hjälte heller. Bara som en trött, stressad och ännu mer trött mamma:)

Men vad gör det i morgon? Då man vakanr upp och inser vilken tur man har som är frisk och kry, har två helt fantastiska ungar och lever ett ganska gott liv? Det gör absolut ingenting, det är nog helt ok att bara ha en dag då allt inte är perfekt, inte ens mitt humör.

Katt jä....är hemma!