Jag har vart hyffsat förskonad i mitt liv att undgå döden. Att en människa dör var för mig först mycket skrämmande, bara tanken på det fick mig illa till mods. Sen kände jag mig mer nyfiken , vad händer när man dör? Slutar det verkligen här? Jag känner många människor som tror på liv efter detta, även om vi aldrig får vetskapen om det så är det ändå en tro ett hopp människan har.
I dag möter jag döden ganska ofta i mitt yrke. Första gångerna var det lite läskigt, mest för att jag inte kände att jag hade kontrollen över situationen. Men nu ser jag det helt annorlunda. I dag ser jag döden som fin, iaf när det är i rätt epok i livet. En människa som jobbat och slitit som har givit och fått, som kanske har levt ensam de sista åren, med sjukdomar som följd. Att få ta det sista andetaget och somna in. Att ligga där fridfull. Det är fint. Jag ser det som en stor uppgift att få göra den sista tiden så fin som möjligt för den människan men även för anhöriga. För döden drabbar värst för dem som är levande, de som blir kvar. Det är otroligt viktigt att komma i håg!
Mitt yrke är verkligen på liv och död många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar